Remissvar angående markförlagd 220 kV-ledning mellan Mårtensdal och JarlabergSammanfattningHuvudkraftledningar i tät stadsmiljö bör normalt gå i bergtunnel, detta bör tillämpas i detta fall. Tunnelbanans servicetunnel utgör en utmärkt förbindelse mellan Mårtensdal och Jarlaberg så fort den är byggd. Givetvis kan man spränga en särskild tunnel för denna ledning, eventuellt kan delvis existerande tunnelstruktur utnyttjas. Vi anser att föreslaget huvudalternativ och föreslagna alternativ är klart olämpliga sträckningar. De ger skador på Nackareservatet och leder till att ett stort antal gång- och cykelvägar kommer att vara uppgrävda under betydande tid. Med stor säkerhet kommmer kabeln snart att ligga ivägen för nya stadsutveckligsprojekt som kräver att kabeln flyttas. Vidare kommer ledningen att hamna omdelbart under platser där folk, inklusive skolbarn regelbundet rör sig. Det är anmärkningsvärt att man vid markförläggning av huvudkraftledning inte använder sig av en metod för att reducera magnetfältet som sedan länge är känd av Vattenfall. Ambitionen bör vara att att fältstyrkan inte ska överstiga 0,4 µT (mikroTesla) ens i marknivå. Det är inte tillfredsställande att endast ange magnetfältet 1,5 m över marken, de många gånger högre fältstyrkorna närmare marken där barn rör sig och leker måste redovisas. Miljöbalkens bestämmelser om bästa möjliga teknik samt försiktighetsmått som ska vidtas för människor och miljö uppfylls inte av samrådshandlingarna. Ett bättre underlag krävs för Energimarknadsinspektionens vidare handläggning av koncessionsärendet. Angående ollika sträckningar och alternativVi kan inte tolerera att man spränger sig fram i berg i dagen genom Nackarteservatet. En sträcka av huvudalternativet utefter promenadvägen på Sicklasjöns södra sida mellan Hammarbybacken och Lilla Sickla går över berg i dagen. Att dra in stora maskiner i ett strandskyddat naturreservat och gräva upp stigar och gångvägar är inte hellar acceptabelt, i synnerhet inte om det inte går att återställa marken i ursprungligt skick efter ingreppet. Genom Nackareservatet går flera telekablar nedgrävda för mer än 50 år sedan, de ställen där de fortfarande utgör fula sår är där de sprängts fram genom berg i dagen, det är även värt att notera att dessa anlades med små maskiner, handragna tryckluftsaggregat, de stora maskiner man nu vill använda kan väntas ge betydande skador i naturreservatet. Av de skissade alternativa (men avvisade) förslagen är det egentligen bara sträckningen genom Svindersviken och Skönviksvägen (alternativ 5) som kan vara tolerabel. Troligen krävs en annan lösning än genom Hammarbykanalen, såsom en bergtunnel eller långhålsborrning från Mårtensdal till en plats utanför Hammarby sjös strand vid Lumaområdet. Annat som skulle kunna vara mindre problematiskt skulle vara en kabel från den stora stationen vid Östervik (RT 91) i vattenledlingsvägen söder om denna till Kolbottensjön och därifrån upp mot Jarlaberg eller en sjökabel från ledningen mellan Koltorp på Lidingö och stationen i Boo. De senare alternativen är väl främst att se som provisorisk strömförsörjning till Jarlaberg tills man kan lägga kabeln i tunnelbanans servicetunnel. Eftersom behovet av mer el i centrala Nacka är knutet till att Nacka tvingats utlova att bygga 13500 bostäder för att få tunnelbana behövs ju denna ledning just därför att tunnelbanan byggs. Det borde vara möjligt att förhandla om att få lägga kabeln i tunnelbanans servicetunnel så fort denna sprängts färdigt långt innan trafiken startar. AllmäntVi är positiva till att kraftledningar läggs under mark istället för luftledningar. Det bästa alternativet är förläggning i bergtunnel eller borrhål genom berg, men även markförläggning är bättre än luftledning. Vid valet av dragning är det väsentligt att undvika bestående synliga skador såsom ledningsgator sprängda genom berg i dagen. Om kabeln läggs under en väg eller i en vägbank undviks i regel spår som är synliga när det gått några år sedan kabeldragningen. Dragning i anslutning till förskolor, skolor och under skolvägar måste undvikas. Reducering av magnetfältVi ger nedan information om hur magnetfältet från kraftledningen vid markförläggning kan minskas kraftigt genom att kabelpaketet utformas annorlunda. Vi noterar i dokumentation att beräkningar av magnetfältets styrka bara brukar redovisats för en höjd av 1,5 m ovan marken. Detta är konvention och rimligt för luftburna kraftledningar. För markförlagda ledningar anser vi det helt nödvändigt att även redovisa de många gånger starkare magnetfält som gäller nere i marknivån. Det är värt att notera att om man alltid hade samma avstånd till alla tre kablarna i en trefasledning skulle magnetfälten ta ut varandra. Detta kan emellertid omöjligen uppnås annat än i enstaka punkter, varför en kraftledning alltid omges av ett magnetfält. Genom att ha flera parallella kablar än de tre som krävs för en trefasledning kan emellertid magnetfältet kring kablarna nedbringas mycket kraftigt. Genom att ha fem kablar konfigurerade så att fyra av dem bildar en rektangel och den femte, något kraftigare kabeln ligger i rektangelns mitt och låta strömmen från en av de tre faserna gå till lika delar i kablarna i diagonalt motsatta hörn, nästa fas i de övriga motstående hörnen samt den tredje fasen i sin helhet genom den kraftigare mittkabeln blir magnetfältet bara en bråkdel av vad den blir med föreslagen konfiguration. Figuren nedan illustrerar till vänster av Ellevio föreslaget kabelförband och till höger kabelförband enligt vårt förslag.
Med av Vattenfall föreslagen konfiguration avtar magnetfältet med kvadraten på avståndet (på avstånd flera gånger större än inbördes avstånd mellan kablarna), medan magnetfältet med här föreslagen förbättring avtar med avståndet upphöjt till tre. Det är vidare viktigt att kablarna ligger så tätt intill varandra som möjligt. En av många artiklar som beskriver hur man kan minska magnetfältet genom att arrangera flera ledningar i ett fördelaktigt geometriskt mönster är "Principles in Transmission Line Magnetic Field Reduction" av Per Persson från Vattenfall, Vällingby i tidskriften "IEEE Transactions on Power Delivery", Vol. 11, No. 3, July 1996, sidorna 1587-1593. Denna artikel finns att tillgå bl.a. på KTHs bibliotek. Beräkningar utgående från denna artikel visar att man på detta sätt skulle kunna nedbringa fältet kraftigt, se tabell nedan. Fältstyrkorna på större avstånd med femkabelsystem måste dock justeras något uppåt eftersom de förutsätter att kabelförbanden håller exakt avsedd form (Vid beräkningen har antagits att det är 15 cm mellan kablarnas centrum, att kabelförbandets centrum ligger på 1,25 m djup och att skillnader i permeabilitet är av mindre betydelse samt Ellevios uppgifter om strömstyrka och magnetfält).
Elsäkerhetsverket rekommenderar att man inte bör förlägga skolor, daghem, lekplatser etc. på platser med mer än 0,2-0,3 µT. Även om man uppehåller sig kortare tid på platser nära de föreslagna ledningarna blir fältstyrkorna anmärkningsvärt höga. De platser som man här föreslår för nedgrävda kommer rimligen att bli attraktiva lekplatser för barn som kan komma att vistas där i betyande omfattning och givetvis kan komma att befinna sig nära marken. Vid dragning av nedgrävd högspänningskabel (utanför ställverk etc.) är det ett rimligt krav att man utnyttjar en geometrisk konfiguration av kabelförbanden som på detta sätt gör att magnetfätets styrka avtar mycket snabbare med avståndet från kabeln för att begränsa fältstyrkan på de ställen där människor vistas. När elanvändningen är hög kan man dessutom förmoda att magnetfälten blir 2-3 gånger högre än här redovisade årsmedelvärden. Miljöbalken måste följas Vid val av dragning och teknik måste miljöbalken 2 kap 3§ följas: Distribution av handlingarVi önskar att Nacka Miljövårdsråd ska erhålla information om detta ärendes fortsatta behandling och om fortsatta tillfällen att yttra sig om förslaget, och vi önskar även information om framtida förslag som berör Nacka. För Nacka Miljövårdsråd
Detta remissvar ligger på webben som http://www.nackamiljo.se/markkablarjarlaberg.html
|