Tänk Dig en bebyggelseplanering där varje bebyggelseåtgärd som tar mark i anspråk utförs så att mer grönt skapas än som förbrukas. Ställ planerare och byggherrar inför det kravet. Ställ villkor - ställ GRÖNVILLKOR!
Vad är meningen med detta? Verkar det orealistiskt? Kan kommunen kräva det 1) som planbestämmelse i en ny detaljplan? 2) för att medge byggnadslov? Tillåter plan- och bygglagen (PBL) att markägare och byggherre tvingas till detta?
Innan vi försöker besvara dessa frågor, låt oss se närmare vad förslaget innebär.
När ett markområde är föremål för planering, antingen det gäller oplanerad mark eller ändring av en gällande plan prövas planen mot en ny bestämmelse som föreskriver att planen skall uppfylla ''grönvillkoret''. Idag innebär en bebyggelseåtgärd som regel en minskning av grönytorna. Vi kan kalla detta för grönförsämring. ''Grönvillkoret'' skulle kunna förhindra grönförsämring eller ge grönförbättring beroende på vilket krav som ställs i den aktuella planen. Tanken är att när man tar natur i anspråk på ett ställe skall man återskapa natur på samma plats, i närheten eller eventuellt i annan del av kommunen.
Antag att det i ett aktuellt planområde/kvarter saknas mark, som kan ''grönförbättras'', därför att marken av olika skäl behöver vara som den är. Då måste grönförbättringen göras på annat sätt enligt förslag från markägaren eller enligt anvisning från kommunen.
För att kunna planera en grönutveckling måste alla projekt värderas och beräknas: hus, vägar, spårområden, idrottsplatser, upplag, parkeringar, parker osv. För att uppnå en genomsnittlig grönförbättring måste några projekt ge ett större tillskott för att kompensera dem som endast kan ge ett mindre tillskott. Man kan tänka sig att ett projekt hjälper att annat.
Jag tycker det ligger en självklarhet i att det vore bättre att ''grönförbättra'' än att ''grönförsämra''. Jag vill inte här ta utrymme för argumenten för detta. Man kan även diskutera vad som är en grönförbättring, vilken sorts grönförbättring som är värdefull och var den är viktig. Detta får också ske i ett annat sammanhang.
Man kan naturligtvis fråga sig om det finns andra, mer närliggande, sätt att grönförbättra. Via allmän ''grönskatt''? Via selektiv ''grönskatt'' i storstadsregioner? Nej, skattevägen och grönmarksanläggning i kommunal eller statlig regi är nog inte populärt. Troligen också ineffektivt, eftersom de planer och byggen som projekteras går miste om den stimulans, som infinner sig, när byggherren tänker ut lösningar där han drar nytta av grönvillkoret för att göra sin skapelse energisnål, attraktiv, kommersiell osv. Markägaren, företaget, byggherren söker naturligtvis DRA NYTTA AV TVÅNGET - annars blir det enbart en kostnad.
Förslaget medger målstyrning efter parlamentariska beslut. Jämför exempelvis med hissars säkerhet, tillgänglighet med rullstol, brandsäkerhet i byggnader, trafiksäkerhet mm, vilka regleras av bestämmelser antagna efter parlamentariska beslut. Bestämmelserna kan förändras. Tillämpningen kan övervakas. Marknaden kan utveckla hjälpmedel som förenklar och effektiviserar det bestämmelserna berör. Regelsystemet för detta fungerar hyggligt. På miljöområdet finns däremot stora brister i regelsystemet. Det gäller t ex. bevarandet av naturresurser, kretsloppsprinciper, kontroll av miljögifter, tillvaratagande av solenergi. Här saknas i stort sett en drivfjäder, som gör det LÖNSAMT ATT FÖRBÄTTRA MILJÖN. Inte heller ges myndighet rätt att kräva förbättring av miljön. Utsläppsavgifter är i princip rätt om vi är nöjda med att minska vissa utsläpp. Men hur skall vi göra om vi behöver kompensera de utsläpp som inte kan förhindras eller kontrolleras, tex. genom att rena uteluft, rena grundvatten, rena nederbörd, plantera mera växter, skapa biologiska markskikt? Vem skall utföra detta? I ett samhälle som vill undvika att bygga nya verksamheter i statlig/kommunal regi faller ansvaret på dem som hanterar luft, grundvatten, nederbörd och mark. Det gör alla företag och individer som äger fastigheter.
En poäng med förslaget är att de aktörer, som normalt orsakar grönförsämring blir ansvariga för grönförbättring. En annan poäng är att politiska beslut kan tas med sikte på mätbara förändringar. Detta kan stegvis uppnås genom att villkor för grönförsämring och grönförbättring utarbetas. Med hjälp av detta grönvillkor kan
gränsvärden [1] för grönförbättring sättas på riksnivå och anpassas lokalt genom kommunala beslut.
varje byggnadsnämnd bedöma om ett byggnadslov eller en detaljplan leder till grönförbättring eller grönförsämring
varje byggnadsnämnd ges rätt att hindra byggnadslov/plan som ej uppfyller fasställd grönförbättring.
länsstyrelse/sakägare ges rätt att stoppa byggnadslov/plan som inte uppfyller fastställd grönförbättring.
Hur förhåller sig förslaget till plan- och bygglagen och till miljöbalken?
Plan- och bygglagen reglerar bygglov, detaljplanering och andra planer och anger i samband med detta tillämpningsregler för skydd av kulturhistoriska värden, säkerhet, tillgänglighet, energiförbrukning med avseende på uppvärmning, hälsa och i någon mån skönhetsvärden och ändamålsenlig markanvändning. Bland dessa finner man visst stöd för grönförbättring inom hälsa, ändamålsenlig markanvändning och skönhet. Lagen ger utrymme för förordningar som preciserar de krav kommunen önskar ställa.
Jag tror vi kan vara överens om att miljöbalken i första hand är förebyggande. Den rymmer dock lagrum med paralleller till förslaget. Tex. prövning av miljöfarlig verksamhet. Den som vill utföra en verksamhet kan i vissa fall som villkor för detta åläggas att i praktiken även utföra en annan verksamhet.
Jag gissar att samma fastighetsägare och individer, som protesterade när de blev tvungna att anpassa soprummen till sophämtarnas arbetsvillkor, entrètrappan till mammor med barnvagn och innerstadsgårdar till lek och rekreation, kommer att protestera om de tvingas göra grönförbättringar. Rimligheten ligger i att det är fastigheterna - hus och mark, som behöver förbättras. Det gröna måste finnas ''överallt'' i en tätortsregion för att räcka till - framför allt om vi skall fortsätta släppa ut mängder av koldioxid och annat från motorfordon, värmeanläggningar osv.
Ett enkelt sätt att pröva om PBL tillåter grönvillkoret i planbestämmelser är att kommunen i en detaljplan antar sådana bestämmelser. Då kan den fastighetsägare som ogillar bestämmelsen överklaga. Länsstyrelsen prövar då lagligheten. Det samma gäller byggnadslov. Nästa steg är att se över lagen.
Det vore värdefullt att få reaktioner från Dig som läser detta.
/Vilhelm Herlin
[1] En mätenhet ''grönfaktor'' skulle behövas för att kunna ange gränsvärden för grönförbättring vid översiktlig planeringing, detaljplanering, bygglov, för fastställande av avgifter vid grönförsämring och bidrag till grönförbättring osv. Grönfaktorn skulle kunna bestämmas till 1 för en (växt)miljö som inte tär på den globala balansen eller den lokala miljön, men å andra sidan inte heller förmår kompensera/neutralisera annan miljö som är tärande. En oplanterad asfaltyta skulle kanske vara nära noll, betonggräs lite bättre, en gräsmatta med buskar och träd över ett. En viss växt, en viss markbädd osv skulle ges en viss potentiell grönfaktor. En sammansatt växtlighet, markbehandling och skötsel skulle erhålla en total grönfaktor.